hon och modern akt på honom, var gång han svor eller skröt. Ingrid och han kommo emellertid ihop sig om huruvida »hunden fare i mig!» kunde vara att svärja eller ej. Ingrid fick känna sin överman, och sedan sade han »hunden fare i mig!» så lång dagen var. Men på kvällen hörde fadern det. — »Ja, han skall fara i dig, skall du få se», sade han och drev till honom, så att han tumlade ett långt stycke. Thorbjörn skämdes mest för Ingrids skull, men efter en liten stund kom hon bort till honom och klappade honom.
När det gått ett par månader, fingo båda komma till Solbacken; Synnöve var sedan hos dem, de åter där, och så fortgick det under hela den tid de växte upp. Thorbjörn och Synnöve läste i kapp; de gingo i samma skola, och han blev till sist den duktigare, så duktig, att prästen tog sig an honom. För Ingrid gick det sämre, och henne hjälpte de båda. Hon och Synnöve blevo så oskiljaktiga, att folk kallade dem »riporna», därför att de alltid flögo tillsammans och båda voro mycket ljusa.
Understundom hände sig, att Synnöve blev ond på Thorbjörn, därför att han var väl vild och oförvägen utav sig och kom i gräl med folk både här och där. Ingrid gick då alltid emellan, och de blevo goda vänner som förut. Men fick Synnöves mor höra talas om slagsmål, kom han inte till Solbacken den veckan och knappt nog den nästa. För Sämund tordes ingen berätta om sådant. — »Han far för hårt fram med pojken», sade hans hustru och ålade alla tystnad.
Som de nu växte upp, blevo alla tre fagra att se på, fastän var och en på sitt sätt. Synnöve blev
