högrest och smärt, fick gult hår och ett fint, lysande ansikte med stilla, blå ögon. När hon talade, log hon, och folk brukade tidigt säga, att det kändes som en välsignelse att närma sig det leendet. Ingrid var mindre och fylligare, hade ännu ljusare hår och ett helt litet ansikte, som var mjukt och runt. Thorbjörn blev av medellängd, men ovanligt välvuxen, fick mörkt hår, svartblå ögon, ett skarpt ansikte och starka lemmar. När han var på det humöret, brukade han ofta skryta med att han kunde läsa och skriva lika bra som skolmästaren och för resten inte var rädd för någon i hela dalen — utom far sin, tänkte han, men det lade han inte till.
Thorbjörn ville gå och läsa tidigt, men därav blev intet. — »Så länge du inte är konfirmerad, är du bara pojken, och jag kan bättre rå på dig», sade far hans. På så sätt kom det sig, att han, Synnöve och Ingrid gingo till prästen samtidigt. Synnöve hade också väntat länge; hon var femton år och gick på det sextonde. — »Man kan aldrig tillräckligt, när man skall avlägga sitt löfte till Gud», hade modern alltid sagt, och fadern, Guttorm Solbacken, hade hållit med.
Det var alltså inte så värst besynnerligt, att ett par friare började visa sig, den ene en bättre mans son och den andre en rik granne. — »Det är ändå för galet! Hon är ju ännu inte konfirmerad.» — »Ja, så få vi ta och konfirmera henne då», sade fadern. Men härom visste Synnöve själv ingenting.
I prästgården tyckte kvinnfolken i prästens familj så bra om Synnöve, att de ofta togo in henne för att prata med henne. Ingrid och Thorbjörn stodo kvar ute bland de andra, och då en pojke sade till
