honom: » Jaså, du slapp inte in med? De ta henne bestämt ifrån dig!» så inbragte det pojken ett blått öga.
Från den stunden blev det sed bland de andra pojkarna att bry honom för Synnöve, och det visade sig också, att ingenting kunde försätta honom i större vrede.
I en skog på prästgårdens ägor blev det till sist och efter överenskommelse ett stort slagsmål, som hade detta till orsak; det tog till och bredde ut sig, så att Thorbjörn fick att göra med en hel skara på en gång. Flickorna hade gått i förväg, så att det fanns ingen, som kunde skilja kämparna åt, och det blev därför värre och värre. Ge sig ville han icke, allt flera trängde sig inpå honom, och nu försvarade han sig på vad sätt han bäst kunde. Därför kom det att utdelas slag, som sedan själva berättade om vad som tilldragit sig. Orsaken blev bekant samtidigt, och det talades mycket om detta i bygden.
Nästa predikosöndag ville Thorbjörn ej gå i kyrkan. Nästa gång de skulle läsa hos prästen, lade han sig sjuk. Ingrid gick därför ensam. Han frågade henne vid hemkomsten vad Synnöve hade sagt. »Ingenting.»
När han så var med nästa gång igen, tyckte han, att alla människor tittade på honom och att läsbarnen fnissade. Men Synnöve kom senare än de andra och var mycket inne hos prästens den dagen. Han var rädd att få bannor av prästen, men han märkte snart, att de två enda i bygden, som ej visste någonting om slagsmålet, voro hans egen far och prästen. Nå, det var ju förstås bra, men hur han åter skulle få tala med Synnöve, det visste han inte, ty för första gången hade han inte riktig lust att bedja Ingrid
