förmodligen för att man skulle kunna se, hur det tog sig ut.
»Hon har blivit trött, stackaren, och har gått från det», tänkte han. — »Här behövs det en karl», tänkte han vidare och tog itu med arbetet; han kände alls ingen lust att sova, ja, tyckte till och med, att han aldrig gjort ett så lätt arbete. Han kom ihåg plantorna, hur de skulle sättas, kom också ihåg prästgårdsträdgården och rättade nu det ena efter det andra. Hela natten förflöt, men han märkte det ej; han vilade sig knappt och fick hela trädgårdssängen uppgrävd, blommorna satta och en och annan omplanterad för att få det hela ännu vackrare. Och ständigt och jämt tittade han upp mot vindskammarfönstret för att se efter, om någon skulle ge akt på honom.
Men varken där eller annorstädes fanns det någon, ej heller hörde han så mycket som en hund skälla, förrän tuppen började gala och väcka skogens fåglar, vilka då den ena efter den andra satte sig upp för att sjunga »god morgon».
Medan han stod där och klappade till jorden kring plantorna, drog han sig till minnes sagorna, som Aslak hade berättat, och huru han förr i världen trodde, att det myllrade med troll och tomtenissar borta på Solbacken. Han blickade upp mot vindskammarfönstret och log, när han undrade vad Synnöve nu i morgonstunden skulle tänka. Det hade blivit bra nog ljust, och fåglarna höllo redan ett förfärligt väsen, varför han svängde sig över staketet och skyndade hem. Så skulle då ingen kunna påstå, att det var han, som hade varit borta och planterat blommor i Synnöve Solbackens trädgård.
