Hoppa till innehållet

Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/41

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Tredje kapitlet.

SNART BERÄTTADES det mångahanda i trakten, men ingen visste någonting med säkerhet. Aldrig sågs Thorbjörn mera på Solbacken, sedan de båda unga hade gått och läst, och det var detta, som folk minst av allt kunde förstå. Ingrid kom ofta dit och Synnöve och hon togo sig då gärna en promenad i skogen. — »Stanna inte för länge borta!» ropade modern efter dem. — »Åh nej», svarade Synnöve — och kom inte hem, förrän det led mot kvällen.

De båda friarna anmälde sig på nytt. — »Hon får själv avgöra», sade modern; fadern tyckte detsamma. Men då Synnöve blev tagen avsides och tillfrågad, fingo de nej. Det anmälde sig flera ännu, men ingen hörde talas om, att de buro lyckan med sig hem från Solbacken.

En gång då hon och modern stodo och skurade några mjölkbyttor, frågade modern, vem hon egentligen tänkte på. Det kom över Synnöve så oväntat, att hon blev röd. — »Har du givit löfte åt någon?» frågade modern igen och såg stadigt på henne. — »Nej», svarade Synnöve raskt. Så blev det inte mera tal om den saken.

Som hon var det bästa gifte någon kunde nämna

37