Hoppa till innehållet

Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/42

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Synnöve Solbacken

där på trakten, så var det långa blickar, som följde henne, när hon gick utanför kyrkan, det enda ställe, där man kunde råka henne utom i hemmet. Hon sågs nämligen aldrig vid något dansgille eller annan festlig tillställning, eftersom föräldrarna voro haugianer. Thorbjörn satt i kyrkbänken mitt emot hennes, men de talades aldrig vid, så vitt man kunde märka.

Så mycket tycktes dock var och en veta, att det måste vara någonting dem emellan, och då de ej umgingos med varandra som andra unga förlovade par i dalen, började man prata en hel del. Thorbjörn blev liksom inte vidare omtyckt. Han kände det nog själv, ty han uppträdde något väl framfusigt, där flera voro församlade, såsom vid dansgillen och på bröllop, och det hände nog, att han understundom gav sig rakt in i ett slagsmål. Detta tog dock av, i mån som flera fingo pröva på hur stark han var, men Thorbjörn vande sig tidigt att icke tåla, att någon stod honom alltför mycket i vägen. — »Nu har du kommit ut på egen hand», sade Sämund, far hans. — »Men hav ändå i minne, att min är kanske starkare än din.»

Höst och vinter gingo, våren kom, och ännu visste man ingenting bestämt. Det löpte så många rykten om de korgar, som Synnöve hade utdelat, att hon nästan fick gå för sig själv. Men Ingrid följde henne; de båda skulle draga till säters tillsammans i år, eftersom Solbackefolket hade köpt del i Granlidsätern. Man hörde Thorbjörn sjunga uppe på fjällsluttningarna, ty han rustade i ordning ett och annat åt dem.

En vacker dag, då det redan led emot kvällen

38