Sida:Synnöve Solbacken 1928.djvu/46

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
Synnöve Solbacken

Så stod skogen där omkring övergiven och eftertänksam mitt i det muntra solskenet. Den skulle ha all sin glädje av stortallen, men det var en skral glädje. Skogen böjde sig i fruktan, så ofta nordanvinden ven, stortallen slog i luften med sina väldiga grenar, och örnen flög i ring omkring den, lugnt och betänksamt, som om det bara var en krypande kastvind, som bar en smula tarvlig rökelse upp till honom från skogen. Men hela tallfamiljen var glad. Inte en enda kom ihåg, att han själv intet bo fick att vagga det året. »Bort!» sade de. »Vi tillhöra släkten!» — — —

»Vad ligger du och tänker på?» frågade Ingrid — hon trädde leende fram mellan några buskar, som hon höll böjda åt sidan. Thorbjörn reste sig. — »Åh, det är ju mycket, som kan leka en i hågen», sade han och såg trotsigt hän över träden. — »De prata för resten alldeles för mycket här på trakten just nu», tillade han, i det han borstade litet damm av sig. — »Varför bryr du dig också alltid om, vad folk säger?» — »Åh, jag vet inte riktigt, men — ännu har aldrig folk sagt någonting, som inte har varit i mitt sinne, om det också inte har varit i min handling.» — »Det var fult sagt.» — »Ja, det var det», sade han; efter en liten stund tillade han: »Men det är sant.»

Hon satte sig på gräsmattan; han stod och såg ned framför sig. — »Jag kan lätt bli sådan, som de vilja ha mig; de skulle låta mig vara sådan jag är.» — »Så är det ändå i alla fall din skull.» — »Det är nog möjligt, men de andra ha sin del däri ... Jag säger: jag vill ha fred!» nästan skrek han och blickade upp emot örnen. — »Men Thorbjörn!» viskade

42