och försökte sig på med att småle, men det ville inte gå. Han höll en av hennes händer och såg in i hennes ansikte. — »Käraste, varför kan jag inte få komma bort till Solbacken?» — Hon teg. — »Har du aldrig bett därom?» — Hon teg. — »Varför har du inte det?» frågade han och drog hennes hand närmare intill sig. — »Jag vågar inte», sade hon helt sakta.
Han blev mörk, drog den ena foten litet till sig och stödde armbågen mot knät, i det han lade huvudet i handen. — »På detta sätt kommer jag väl aldrig dit», sade han slutligen. I stället för svar började hon rycka upp ljungen. — »Åh ja — jag kan väl ha gjort många saker, som — som — inte voro som de borde vara ... Men man får ändå ha litet överseende med mig ... Jag är inte elak (han gjorde ett litet uppehåll), jag är också ung ännu — litet över tjugu år — jag ...» Han kunde ej fullborda meningen genast. — »Och den, som hölle riktigt av mig», återtog han, »kunde väl ändå — —» Här stannade han alldeles.
Då hörde han bredvid sig, helt dämpat: »Du skall inte tala så där — du vet inte, hur mycket — jag törs inte ens säga det åt Ingrid — (och så åter med häftig gråt) — jag — — lider — — så mycket!» — Han slog armen om henne och drog henne tätt intill sig. — »Tala med dina föräldrar», viskade han, »så skall du få se, att allting blir bra.» — »Det blir, som du vill», viskade hon tillbaka. — »Som jag?»
Då vände Synnöve sig och lindade sin arm om hans hals. — »Om du ändå hölle så mycket av mig som jag av dig!» sade hon mycket innerligt och med ett försök att småle. — »Och det skulle jag
