inte göra?» sade han blitt och sakta. — »Nej nej, du tar inte råd av mig; du vet vad som skulle föra oss samman, men du gör det inte. Varför gör du det inte?»
Och då hon nu väl en gång hade börjat tala, sade hon i samma andedrag: »Herre Gud, om du visste, vad jag har väntat på den dag, då jag skulle få se dig hos oss på Solbacken! Men alltid skall en få höra om någonting, som inte är, som det borde vara — och ens egna föräldrar skall det vara, som föra fram det.» — Då tändes det liksom ett ljus för honom; han såg henne nu tydligt gå där på Solbacken och vänta på en liten fridfull stund, då hon så milt kunde föra honom fram för föräldrarna ... Men han gav henne aldrig en sådan stund.
»Detta skulle du ha sagt mig förut, Synnöve.» — »Och det har jag inte gjort?» — »Nej, inte på det sättet.» — Hon funderade en smula på detta; så sade hon, i det hon lade sin förklädssnibb i små veck: »Då var det väl därför att jag — inte riktigt tordes.» Men detta, att hon hade varit rädd för honom, rörde honom så, att han för första gången i sitt liv kysste henne.
Detta gjorde henne så förändrad, att gråten med ens upphörde och ögonen blevo osäkra, i det hon försökte småle. Hon såg ned, slutligen åter upp på honom och log nu verkligen. De talade ej mera — dock funno de åter varandras händer, men ingendera av dem vågade trycka till. Så drog hon sig sakta tillbaka, började torka sina ögon och sitt ansikte och slätade till håret, eftersom det kommit en smula i oordning. Han satt där och tänkte i sitt stilla sinne, medan han såg på henne: är hon blygare
