än de andra flickorna i bygden och vill umgås med en på ett annat sätt, så får man inte säga någonting om det.
Han följde henne upp till sätern, som icke låg långt borta. Han ville gärna gå hand i hand, men det hade kommit någonting över honom, som gjorde, att han knappt tordes röra vid henne och tyckte, att det var förunderligt, att han hade lov att gå bredvid henne. — Därför sade han också, när de skildes: »Det skall dröja om länge, innan du åter får höra någonting illa om mig.»
Hemma höll far hans på med att bära upp spannmål till kvarnen från visthusboden. Ty traktens folk runt omkring malde på Granlidkvarnen, när vattnet i deras egna bäckar tröt; Granlidälven blev aldrig torr. Här voro många säckar att bära, somliga ganska stora och somliga övermåttan stora. Kvinnfolken stodo tätt bredvid och vredo kläder från stortvätten. Thorbjörn gick bort till fadern och tog tag i en säck. — »Jag skall kanske hjälpa dig?» — »Åh, jag reder mig nog själv», sade Sämund, hävde raskt en säck upp på ryggen och vandrade i väg mot kvarnen. — »Här äro många tockna», sade Thorbjörn och högg tag i två stora, satte ryggen mot dem och grep över skuldrorna med en hand i vardera, i det han höll emot dem på sidorna med armbågarna.
Halvvägs mötte han Sämund, som gick tillbaka för att hämta flera; fadern såg hastigt på honom, men sade intet. Då Thorbjörn i sin tur gick tillbaka mot boden, mötte han Sämund med två ännu större säckar. Denna gång tog Thorbjörn en liten och gick med den; då Sämund mötte honom, såg han på honom, och det längre än förra gången. Sen
