roar sig i stället med att klia hornen emot min mangelbods-vägg. Det kunde han låta bli, ty han skafver af färgen. Han tycks ej ha sinne för målning och troligen lika litet för de sköna konsterna i allmänhet. Vore det icke synd att sätta öknamn äfven på en bock, skulle jag kalla honom Bodell, efter han skafver på min bod.
Men nu aflägsnar sig geten — kanske stött öfver mitt ringa deltagande för hennes unga bock, eller sannolikare derför att hon anar oväder och vill sätta sin person i säkerhet, innan mörkret inbryter. Lika godt! god natt, Anna Stina!
En liten strof ännu skulle jag vilja förtälja om en get, medan jag kommer i håg, och efter yrvädret ännu ej börjat:
För några år sedan lefde här på stället en gammal gumma, som hette Lisa. Hon hade en get, som var hennes glädje, och som, till erkänsla för den moderliga omvårdnad hon rönte som barn i huset, skänkte henne dagligen både mjölk och kaffegrädde. Men en natt dog geten. Gumman Lisa var otröstlig. Jag kan ej beskrifva hennes bedröfvelse utan att låna ord af Vitalis:
”Hon åt ej, drack ej, sof ej, och gjorde ej sitt tarf.”
Sjelfva snusdosan, som annars var hennes
