62
Och ängarna och träden de binda krans vid krans,
Och allt med guld och purpur är strödt.
Och vestanvinden läspar och bjuder opp till dans,
Och liten sippa niger så sött.
Från masken, der han kryper, till kon som går i bet,
Allt andas fröjd i vårsolens gull.
Men menniskan, det kräket, Guds afbild, som man vet,
Hon suckar jord och himmel blott full.
Gud vet hvad henne fattas — ja, himlens herre vet!
Men alltid som en tosing hon gått.
Jag är visst blott en fågel, men nog förstår jag det,
Att aldrig hon var nöjd med sin lott.
Nu har hon rest med ånga en tid med välbehag,
Men rättnu räcker ångan ej till.
Nu är hon obelåten, och flyga vill som jag;
Men gudskelof! jag tror hvad jag vill.
Ty skulle hon få vingar, Gud styrke då vårt hopp,
Om hon i luftens rike fick rå.
Då ref hon sönder solen, och månan åt hon opp,
Och vore lika misslynt ändå.
Ty envis som den onde hon ingen ro sig ger,
Om hon ej jemt har bråk och förtret.
