Sida:Telegrafen 0067.jpg

63

Ja, om en engel stege i skor och strumpor ner,
Så blef hon aldrig bättre för det.

Att menniskan är häftig syns på fysionomin.
En konstig röst hon också har fått.
Hon ger ibland en hals, som om knifven satt uti’n,
Om henne minsta motgång har nått.
Då är förståndet borta. Om underverk hon ber,
Och blir i hast gudfruktig af tvång.
Men kommer då ej hjelpen i rappet alltid ner,
Så blifver hennes näsa så lång.

Hon måste vara född med en konstig fantasi,
Och underlig är ock hennes drägt.
Ty allt hvad trasor heter hon spökar sig uti,
Att största oxe springer förskräckt.
Det lönar icke mödan att hålla några tal
Om nästet som hon kallar för stad.
Der går hon melankolisk och skapar sjelf sitt qval,
Och aldrig ser hon ut riktigt glad.

Ja, stackars kräk, hon glömmer naturens enkla lag,
Och derför har hon sorger och brist.
Gud vare tack, att jag är en liten fågel jag