Den här sidan har korrekturlästs
LX.
Then daghen wardt honom ledher.
Tå han nuu i pinonne lågh/
Sijn ögon han uplyffte/
Abraham han fierran sigh sågh/
Och Lazarum i hans sköte.
Han ropte tå fast önkeligh/
Och war alzintet gladher.
Förbarma tigh uthöffver migh/
Abraham käre Fadher.
At tu sender Lazarum hijt/
I thesso minne plågho/
Jagh bedher tigh medh allo flijt/
Tu seer wel mijn förmågho.
I watn han doppe finger sitt/
Mijn tungo ther medh swale/
I thenna logha är fast heett/
Och ingen roo eller dwale.
Min son tenck på tu hadhe stoor lust/
Emedhan tu kunde leffva/
Och drack så bådhe wijn och must/
Thet tecktes Gudh tigh giffva.