Den här sidan har korrekturlästs
XXVI.
Alt ondt han honom achtar/
Men HERREN honom nådh beteer/
Och för hans hender wachtar/
Om han än warder wrongwijst dömd/
Så är doch hans rett ey förglömd/
Urskulla Gudh honom haller.
Förbidha HErran och hans bodh halt/
Förwisso han tigh hjelper/
At tu landet besittja skalt/
När han the onda stielper/
Thet skalt tu medh tijn öghon see/
Och så åt theras ofärd lee/
Then the icke kunde tenckia.
Jag sågh en ogudhachtigh man/
Thet stodh ock nogh til röna/
Mechtigh och wel rotat war han/
Som lagherbära trädh gröna/
Jagh sågh migh om/ så war han ey til/
Fåfeng är then honom sökia wil/
Han är sin wägh förswunnen.
Halt fromheet och hwadh lijka är/
På sidstonne skalt tu finna/
At
D iiii
