Den här sidan har korrekturlästs
XXXVII.
Frels oss genom tijn barmhertigheet/
Titt helgha nampn til ähro/
Ifrå wåra fiendars grymheet/
Som oss så fräta och tära/
Förlåt oss wåra synd och skuld/
Låt aff tijn wrede och war oss huld/
Wij äre nuu fast fåå wordne.
Til wår skadha bådhe spott och spee/
Moste wij aff fienderna lijdha/
Thet gör oss sorgh och hjertans wee/
När han sin mun så wijdha/
Upsparrar opch försmäder så/
Hwar är then Gudh the trösta uppå?
At lät tigh doch förnimma.
O HERre Gudh som alt förmå/
Här öffver tigh förbarma/
Och låt försmädaren sitt straff få/
Hjelp tina fångar arma.
Wij haffve doch ingen annor tröst/
Än tigh som oss haffver återlöst/
Wårt hopp ästu allena.
Then spott o HERRE aldrigh förgät/
Som
