Den här sidan har korrekturlästs
XXXIX.
För än himmelen skapat war/
Och jorden bergh och högar baar/
Ästu Gudh och ewigt bliffver/
Som allom lijff och anda giffver.
Effter stoor sorgh och mykin nödh/
Låter tu menniskion lijdha dödh/
Jord moste hon tå warda.
Doch sägher tu/ kommer igen/
Menniskiors barn och leffver än/
Effter then dödhen harda.
Ty tusend åår äro för tigh/
Alt som then dagh i går framgick/
Och som een wäckt om natten/
Warda the för tigh skattat.
Tu låter them gå sijn kooss medh hast/
Alt som thet watn som strömar fast/
Enom sömpn äro the lijke.
Thet är så snart medh menniskion gjordt/
Som medh thet gräs som wisnar bort/
Thet går öffver fattigha och rijka.
Arla gräset sin bloma bär/
Om qwellen thet förwisnat är/
Ty
F
