Sida:Thyren Kommentar SL kap 20.djvu/155

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
147
– § 12, I B n:o 1 –

transaktioner) besvaras nekande (såvida icke saken, under detta passerande, på nytt blifvit stulen); naturligen kan en dylik innehafvare göra sig skyldig till försnillning. Deremot uteslutes icke tjufgömmeri enbart deraf, att tjufven erlagt fullt skadestånd till målseganden, såvida han likväl icke blifvit sakens egare: i detta fall föreligger ingen rättsstridighet med hänsyn till den bestulnes förmögenhet, men väl med hänsyn till eganderätten. – Om hushållerskan, som bestulit sin husbonde under dennes lifstid, efter hans död lemnat det tillgripna i förvar åt en m. f. possessor, men derefter befinnes genom testamente hafva förvärfvat eganderätt till den stulna saken, så är visserligen hennes tillgrepp straffbart (bortsedt från en möjlig presumption om den förre egarens samtycke), men då hon måste anses redan vid dödsfallet sjelf hafva blifvit egare, kan för depositariens räkning intet. tjufgömmeri föreligga.

Det ofvanstående (sub 2–3) kan i hufvudsak så sammanfattas: det för tjufgömmeriet väsentliga fortsattandet af det genom tjufnaden uppkomna rättsstridiga tillståndet kan visserligen under omständigheter anses föreligga, äfven om saken blifvit utbytt emot annan, till hvilken den bestulne sålunda icke är egare; men kan icke anses föreligga, om tjufven tappat saken och en upphittare, låt vara in m. f., utan samband med tjufven, funnit den; icke heller om saken animo domini öfvertagits af en b. f. possessor; icke heller om saken (med eller utan tjufvens eller senare innehafvares vetskap) öfvergått till tjufvens egendom.

B) Handlingen.

1) Allmänna förutsättningar.

a) Inkulpatens förhållande till sin föregångare.

α) En allmän förutsättning för tjufgömmerihandlingen är, att inkulpaten träder i ett sådant förhållande till sin föregångare i innehafvet, att hans eget innehaf kan anses deriveradt ur dennes. Det är likväl, som förut nämndt,