ad β. Besittningen, såsom basis för tjufnad, förutsätter, att det faktiska innehafvet är i någon grad rättsligen skyddadt. Det sista är icke förhållandet med det innehaf, som uppstått genom rättsstridigt tillgrepp, så långt begreppet bar gerning kan anses sträcka sig. Den som sålunda, under sken af att hjelpa den bestulne (Str. L. 5: 11), animo domini fråntager tjufven, å bar gerning, den stulna saken, gör sig sjelf, enär tjufvens innehaf på denna tidpunkt absolut saknar rättsskydd emot ifrågavarande person, icke genom sjelfva besittningstagandet skyldig till någon objektivt rättsstridig handling och sålunda icke till stöld (men väl, för den händelse tillegnande faktiskt följer, till förskingring). Men då situationen icke längre omfattas af begreppet bar gerning, inträder ett rättsskydd äfven för tjufvens innehaf, i så måtto, att hvarken egaren (i annan ordning än enligt S. P. § 16 m. 7) eller annan enskild person har rätt att fråntaga honom saken: från detta ögonblick blir tredje mans tillgrepp, animo domini, från tjufven, att anse som tjufnad (likväl, af andra skäl, icke den ene medbrottslingens tillgrepp från den andre, j. n.).
ad γ. Under det sålunda besittningen, såsom bas för tjufnadsdeliktet, förutsätter något moment af rättsskydd, kan den däremot icke, i detta afseende, anses förutsätta en animus possidendi (eller detinendi) i vidare mån, än en sådan är nödvändig för sjelfva det faktiska innehafvet (ͻ: om detta i öfrigt grundar sig endast på lokal närhet emellan person och sak och derpå beroende möjlighet till omhändertagande; jfr. ofv. ad α, ββ). Utöfver detta område måste en animus hos besittaren anses obehöflig: om A tillgriper något ur X's ficka, blir handlingen tjufnad, äfven om saken, X ovetande, blifvit ditstoppad af M; likaså om A i X's våning tillgriper sak, som, X ovetande, der qvarglömts af M; likaså om A tillgriper t. ex. ett nät, som en tid varit förlagdt och af X ansedt förloradt, men, honom ovetande, lagts tillbaka
