Sida:Tidning för Wenersborgs stad och län 1848-12-12 1.jpg

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

Tidning
för
Wenersborgs Stad och Län.

No 1. Tisdagen den 12 December 1848.


1:sta Söndagen i Adventet predika i Wenersborgs Kyrka:

Högmessan, v. Pastor Holmström.
Aftonsången, Comminister Rådberg.

Fäderneslandet.

Stockholm.

— Under den 21:ste November har K. M:t till Under-Löjtnant wid Westgötha-Dahls Reg:te utnämt och befordrat Fouriren Grefwe Axel Rudenschöld, samt till Löjtnant wid Westgötha Regemente, Underlöjtnanten Grefwe H. B. A. Hamilton.

— K. M. har d. 4 d:s på ansökan endtledigat Öfwerstpostdirektören Baron Hamilton från förste Direktörsbefattningen wid Kongl. Theatern.

— Swenska Akademien har, wid förrättadt wal af Embetsmän för ingående halfår, till Kansler utsett Professorn m. m. D:r Fahlcrantz och till Direktör Kanslirådet m. m. J. D. Walerius.

— Choleran har på nytt och ganska häftigt utbrutit i Lovisa stad i Finland. Tillochmed fem sjukdomsfall hafwa inträffat på dagen.

— Reformwännernas sällskap i hufwudstaden hade sitt 15:de möte den 29:de sistl. Det war ganska talrikt besökt. Med en öfwerwägande majoritet afgjordes, att Reformwännerna i landsorterna skulle uppmanas att sammanträda, för att öfwerlägga ”om de åtgärder, som under närwarande förhållanden och med gemensam lösen: ”Lag och ordning i handling” må wara lämpliga för att påskynda representations-frågans afgörande; samt att derwid i öfwerwägande taga, om icke till en början den åtgärden wore ändamålsenlig, att till Konungen ingå med underdåniga petitioner om Rikets Ständers sammankallande till urtima Riksdag under loppet af nästa år för behandling af nämde för fosterlandet så ytterst wigtiga fråga.” — Efter en ganska liflig diskussion, under hwilken skälen för en sådan åtgärd utwecklades, wäcktes en motion af en utaf bestyrelsens ledamöter, Hr G. Hjerta, hwilken åsyftar, att reformsällskaperna öfwer hela riket skulle organisera sig på så sätt, att de kunde anses uttrycka allmänna tänkesättet, samt sända representanter att deltaga i Stockholms-sällskapets förhandlingar; hwilket sällskap då skulle ombilda sig till ett central-reform-sällskap, samt dess bestyrelse, gemensamt med representanterne, blifwa en werkställande myndighet i allt, som fordras för reformens genomdrifwande.

Götheborg.

Wid det sistl. Söndag förrättade wal för återbesättande af det genom domprosten m. m. D. M. Hummels timade död ledigblifna pastorsembete wid Gustavi domkyrkoförsamling härstädes, utföllo rösterna sålunda: att kontraktsprosten och kyrkoherden, h:r C. A. Ullman erhöll 544, prosten och kyrkoh., hr mag. G. D. Björck 326, kontraktsprosten och kyrkoh., hr mag. E. Tornberg 99, samt prosten och kyrkoh., hr mag. A. P. Traneus 8. — Walförrättningen, som egde rum i domkyrkan, börjades omkring kl. 12 middagstiden, men hann icke slutas förr än kl. 12 3 påföljande morgon. Den wid en så owanlig tid som midnattsstunden illuminerade kyrkan, uppfylld med menniskor af alla stånd och åldrar, hwilka under spänd wäntan afwaktade walets utgång, erbjöd en lika egen som imponerande anblick.

— Falska Wermlands privatbankssedlar af nyare fabrikation hafwa blifwit satte i omlopp. På en sedel å 2 R:drs valör äro neml. alla valörmärkena med något fint lim öfwerklistrade med valörmärken, tagne från sedlar af 10 R:drs valör; och som detta är ganska wäl gjordt, är det swårt att upptäcka sedelns falska beskaffenhet. (H. T.)

Mariestad.

— I likhet med hwad redan skall skett i Helsingborg och lärer wara påtänkt i flera af rikets städer, har härstädes nyligen blifwit företedd och underskrifwen af flera personer både hemma i staden och från landet en till Hans Maj:t Konungen ställd petition angående nödige ansedde förbättringar i sednast församlade Ständers förslag till Tullagstiftning, samt att K. M. täcktes hufwudsakligen widblifwa och såsom lag stadfästa det af K. M. till Rikets Ständer aflåtne Tulltaxe-förslag.

Wenersborg.

— Enligt Post- och Inrikes-Tidningar, har Kongl. Maj:t till Postmästare i Uddewalla utnämt och befordrat Postmästaren i Strengnäs, Herr Niclas Zetterberg. Att denna nyhet, som hitkom med Handels- och Sjöfarts-Tidningen sistl. Tisdag, war wälkommen och glädjande härstädes, är mindre underligt, enär Zetterberg, född och uppfödd i Wenersborg, här förestått Postkontoret i en längre följd af år, samt efter branden utfördt flera kommunala wärf, och derunder gjort sig känd och aktad som en rättrådig, skicklig och human person. Wi kunna således med skäl lyckönska både H:r Zetterberg och Uddewalla samhälle, den förre dertill, att genom denna befordran, i närheten af sin födelseort, winna en god och tillräcklig utkomst, och det sednare att hafwa erhållit en älskwärd, tolerent och duglig


En berättelse

af Wash. Irwing.

(Öfwersättn. från Engelskan.)

Det war sent en afton, då en wagn, dragen af mulåsnor, sakta arbetade sig upp i ett af Appeninernas pass. Det war genom en af de wildaste defiléer, hwarest en by här och der endast på betydliga afstånd förekommer, eller de hwita tornen af ett kloster titta fram bland de rika löfpartien. Wagnen war af en gammal och tung konstruktion; dess till hälften förstörda prydnader talade om dess fordna prakt, men dess krassliga fjedrar och slamrande hjul talade om ett närwarande förfall. Inuti den satt en gammal, lång, mager herre i ett slags militärisk släpdrägt och en mössa, prydd med bräm, under hwilken de gråa lockarne stulo sig fram, hwilka gåfwo en wink om att hans kraftfullaste dagar woro passerade. Wid sidan af honom satt en blek, wacker flicka, klädd i någon nordisk, eller kanske Polsk kostym. En betjent war placerad i framwagnen, en wresig, surmulen karl, med ett ärr öfwer ansigtet, och ljusbruna mustascher, helt och hållet med utseende af en gammal soldat.

Werkligen tillhörde ock detta ekipage en gammal Polsk adelsman, sjelf en ruin af dessa furstliga familjer, hwilka lefwat med nästan orientalisk prakt, men som blifwit tillintetgjorda och utarmade genom sitt lands olycka. Grefwen, lik många andra ädelmodiga själar, hade blifwit befunnen skyldig till ett brott af patriotism och war på sätt och wis landsflyktig. Han hade för sin dotters edukation uppehållit sig någon tid i Italiens förnämsta städer; och denna dotter utgjorde numera enda föremålet i werlden för hans kärlek och nöje. Han hade infört henne i societeter, der hennes skönhet och fullkomligheter förskaffade henne många tillbedjare, och hade hon ej warit dotter af en fattig, ruinerad Polsk adelsman, är det mer än troligt, att många skulle hafwa täflat om hennes hand. Emedlertid aftynade hastigt hennes swaga helsa, hennes, munterhet flydde med rosorna på hennes kinder och hon sjönk i swårmod och swaghet. Den gamle grefwen såg förändringen med en faders hela oro. ”Wi måste försöka ombyte af luft och omgifningar”, sade han; och om ett par dagar skramlade den gamla familjwagnen bland Appeninerna.

Deras enda följeslagare war veteranen Casper, hwilken war född inom familjen och hade uppwuxit wresig, sådan han war, i deras tjenst. Han hade följt sin herre i alla dess öden; han hade fäktadt wid hans sida; han stod öfwer honom, då han föll i en batalj och erhöll wid hans förswar det sabelhugg, som så fasligt wanställde hans ansigte. Han war nu sin herres kammartjenare, hofmästare, munskänk, hans allt i allom; den enda warelse, som täflade med sin herre i uppmärksamhet för sin unga matmor; emedan hon hade uppwuxit under hans ögon. Han hade ledt henne wid handen, då hon ännu war ett barn, och han betraktade henne nu med en fars hela tillgifwenhet; ja, han tog sig äfwen friheten att gifwa sitt faderliga, twära omdöme i alla ämnen som han trodde wara för hennes bästa; och kände en fars fåfänga i att se henne beundrad och älskad.

Aftonen och mörkret war i tilltagande; de beforo sedan en god stund en trång bergswäg utmed brädden af en brusande ström. Omgifningarne woro hemska och nästan rysliga. Klipporna hängde stundom utöfwer wägen och på yttersta kanten af dessa betade hopar af hwita getter, som bligade ner på de resande. De hade ännu 2 à 3 (Italienska) mil, innan de kunde uppnå någon by. Icke desto mindre satt mulåsnedrifwaren Pietro, en gammal försupen skälm, som på sista stationen hade försett sig med mer än måttligt qwantum win, ömsom sjungande och talande till sina mulåsnor och tålande deras snäckgång, i trotts af grefwens ofta förnyade uppmaningar och Caspers förbannelser.

Skyarne begynte nu att wältra sig i stora massor kring bergen, döljande dessas spetsar för åskådaren. Luften på höjderna war fuktig och kylig. Grefwens oro för sin dotters helsa öfwersteg nu hans wanliga tålamod. Han lutade sig fram ur wagnen och ropade till Pietro i en sträng ton:

”Körpå! det blir midnatt innan wi anlända till wårt wärdshus.”

”Der är det, Signor!” swarade Pietro.

”Hvar?” frågade grefwen.