Tidning
för
Wenersborgs Stad och Län.
No 3. Onsdagen den 27 December 1848.
- Nästa Söndag efter Jul predika i Wenersborgs Kyrka
- Högmessan, Duplikanten v. Sydow.
- Aftonsången, Magister Almqvist.
- Nyårsdagen predika
- Ottesången, Mag. Almqvist.
- Högmessan, v. Pastor Holmström.
- Aftonsången, Mag. Almqvist.
Fäderneslandet.
Stockholm.
— K. M. har under d. 15:de d:s utnämt och förordnat öfwerstelöjtnanten, grefwe J. E. Hamilton, att wara öfwerståthållare i Stockholm.
— Utnämnde den 28 sistl. Novemb. wid Westgötha Regemente: till kapten i regementet , regementsqwartermästaren, generalstabsofficeren, C. C. O. Reuterskiöld; till andre kapten, förste löjtnanten Z. F. Regnander; till löjtnant i regementet, underlöjtnanten och förste adjutanten S. O. Drakenberg; till andre löjtnant, underlöjtnanten G. R. G. Silfwerswärd.
— K. M. har på ansötan bewiljat f. d. Statsrådet, Generallöjtnanten i armeen m. m. friherre G. A. B. Cederström afsked ur krigstjensten med pension.
— Examinerade Provisorn A. Sjöberg har erhållit privilegium på apotheket i Alingsås.
— H. M. har, med upphäfwande af hittills gällande reglemente för segelfarten på Götha kanal af d. 30 Aug. 1842, under d. 17 sistl. Nov., funnit godt att till efterrättelse från och med segelfartens början nästk. år för nämnde kanal fastställa ett förnyadt seglations-reglemente.
— Aktors slutpåstående i Marsoroligheterne i hufwudstaden är nu afgifwit. Aktor har, genom widlöftig bewisning, sökt få de passerade oroligheterna hänförda till upprorstilltag. Slutpåståendet är ock bastant i proportion derefter, nemligen, att tilltalade Kahnberg, som dels genom eget skriftligt erkännande, dels genom wittnens intygande, blifwit förwunnen att hafwa författat och uppslagit en proklamation i upproriskt syftning, måtte blifwa dömd att mista lifwet genom halshuggning; att tilltalade f. d. guldsmeden Lenholm, genom den bewisning som emot honom förekommit, att hafwa, genom utdelande af penningar och uppmaningar till de i brottsligt ändamål samlade folkhoparne, sökt uppegga dem till oroligheternas fortsättande, må blifwa dömd förlustig af lif och gods; att tilltalade Schortz, såsom öfwerbewist att hafwa werksamt deltagit i de omnämnda oroligheterna, och dessutom förut straffad för åtskilliga brott, samt således att anse såsom en för samhället högst wådlig person, måtte dömmas till 40 par spö samt 2 års korektionshus; att glasmästaren Booberg måtte dömmas till 24 dagars fängelse wid watten och bröd, samt dess lärling Sandberg till 20 dagars. Mot några andra personer har äfwen blifwit yrkadt fängelse wid watten och bröd i 28 dygn. På begäran af åtskillige bland de tilltalade uppsköts likwäl målet ytterligare.
— Årswäxten i Swerige 1848 har blifwit ansedd wara god i 4 län: Östergöthlands, Malmöhus, Wermlands och Westmanlands; öfwer medelmåttan i 12 län: Upsala, Södermanlands, Gottlands, Calmar, Jönköpings, Kronobergs, Christianstads, Hallands, Götheborgs och Bohus, Elfsborgs, Skaraborgs och Nerike; medelmåttig i 5 län: Stockholms, Blekinge, Kopparbergs, Gefleborgs och Westernorrlands; under medelmåttan i 3 län: Jemtlands, Westerbottens och Norrbottens. Och då grödan uti 16 bland de sädesrikare provinserne uppskattats såsom dels god och dels öfwer medelmåttan, synes sädesskörden öfwer hela riket år 1848 kunua wara att hänföra till sistberörda benämning, eller öfwer medelmåttan. Nästan alla årswäxtberättelser innehålla, att nattfroster i sistl. Juni månad skadat, dock i mindre mån, den wäxande säden, men wäsendtligast potatiskålen, som, der froststrecken framgingo, affrös. Allmänneligen, och endast med undantag af Jemtlands, Westerbottens och Norrbottens län, omförmäles, att potateswäxten befunnits angripen af samma slags sjukdom, som de föregående åren, och på många orter i än högre grad, än då, samt att en icke obetydlig del af den frukt, som synts oskadad wid upptagningen, strax derefter angripits af röta, hwadan farhåga yttras, att ej kunna öfwer wintern förwara hwad som både till föda och utsättning nästa wår erfordras.
Götheborg.
— Polisgewaldigern Flygare, som warit ute på jagt efter de förrymda lifstidsfångarne, har i trakten af Borås, i ett hus inuti skogen, lyckats ertappa de för poströfweriet emellan Agnesberg och Jordfallet tilltalade bröderne Carl och Johannes Pehrsson, jemte en tredje person, som öfwerlemnades till länsmannen i orten. Twenne hästar, som poströfrarne stulit och för sin resa bcgagnat, hafwa af Flygare hit medtagits.
— Twenne af de sednast från härwarande länshäkte förrymde fångar, Carl Gustaf
En berättelse
af Wash. Irwing.
(Slut fr. N:is 1 och 2.)
Wärdshuspigan skyndade bort. En kort och
liflig rådplägning uppstod mellan grefwen, hans
dotter och veteranen Casper. Den unga damen
hade förloradt all fruktan för sin egen säkerhet,
af ängslan för furstinnans. "Att smyga sig
härifrån och lemna henne qwar att blifwa
rånad och mördad!" — En rysning genomfor
henne wid denna tanke. Grefwens ridderlighet
satte sig också emot en sådan idée. Han kunde
ej samtycka att wända ryggen åt en hop
hjelplösa resande och lemna dem i okunnighet om den
fara, som hängde öfwer dem.
"Men hwad skall blifwa af unga fröken," sade Casper, "när det blir alarm och wärdshuset råkar i tumult och oreda? Hwad skall hända, när hon blir skrämd af bullret?"
Nu sattes fadrens känslor i uppror; han såg på sitt älskade, hjelplösa barn och bäfwade för det öde, som hotade henne, att falla i röfrarnes händer.
Dottren tänkte emedlertid ingenting för sin egen räddning. "Furstinnan! furstinnan! — endast furstinnan kände sin fara." — Hon war willig att dela den med henne.
Slutligen blandade sig Casper i samtalet med en gammal trotjenares hela nit. Ingen tid wore att förlora — först borde man sätta fröken i säkerhet för all fara. "Stig till häst," sade han till grefwen, "tag henne bak om er och fly! begif er till byn, wäck upp inwånarne och sänd oss hjelp. Jag blir qwar här för att underrätta och bistå furstinnan och hennes folk. Jag är en gammal soltat och tänker att wi nog skola wara i tillfälle att hålla dem stånd, tills ni skickar oss förstärkning."
Dottern återigen, wille påstå att hon borde stanna för furstinnans skull.
"Till hwad ändamål?" frågade gamle Casper twärt. "Ni kan ju icke lemna något biträde. Ni skulle endast wara i wägen. Wi skulle hafwa att äfwen taga wård om er, i stället för att sköta oss sjelfwa."
På denna inwändning war intet att swara. Grefwen fattade sina pistoler och, tagande sin dotter under armen, gingo de till trappgången. Den unga damen stannade, tog ett par steg tillbaka och sade stammande med rörelse: "Der är en ung kavaljer med furstinnan — hennes nevö — kanhända skall han —".
"Jag förstår er, fröken!" swarade gamle Casper med en betydelsefull nick; "icke ett hår på hans hufwud skall skadas, så widt jag förmår."
Den unga flickan rodnade högre än någonsin, hon hade icke förutsett att blifwa så fullkomligt förstådd af den gamle sträfwe tjenaren.
"Det war icke det jag mente," sade hon stammande. Hon wille hafwa tillaggt någonting, eller gifwit en förklaring, men ögonblicken woro dyrbara och fadren påskyndade deras gång.
De funno wägen genom borggården och den lilla porten, der hästen stod bunden wid en ring i wäggen. Grefwen steg till häst och tog sin dotter bakom sig och följde, så tyst som möjligt, den rigtning och wäg som tjensteflickan utpekadt. Mången fruktande och ängslig blick kastade dottern tillbaka på den ödsliga byggnaden; ljusen, som swagt hade tindrat genom de mörka fönstren, hade småningom förswunnit, ett tecken att husets inwånare efterhand gått till hwila, och hon darrade af otålighet att undsättning ej skulle anlända, innan denna hwila blefwe afbruten.
De passerade tyst och lyckligt omkring klipporna, skyddade mot upptäckt af bergens skuggor. De redo öfwer bäcken och uppnådde stället, hwarest de tre hwita korsen, fästade på ett träd, gaf tillkänna att någon mördare der blifwit afrättad. Just som de uppnådde detta hemska ställe, sågo de några karlar komma från en bergsskrefwa.
"Hwem är der?" utropade en röst. Grefwen tryckte sporrarne i hästen; men en af karlarne sprang fram och fattade tag i betslet. Hästen blef istadig, kastate sig bakut, och hade den unga fröken ej hållit sig så fast wid sin far, skulle hon säkert hafwa blifwit slagen af. Grefwen lutade sig framåt, drog en pistol och fyrade af mot röfwarens hufwud. Han föll död till marken, och hästen satte af framåt. Twå eller tre skott lossades efter dem, så att kulorna hweno om
