Ännu i dag, då dräktriten har förlorat mycket i betydelse, kan man vid besök i en och annan klädstuga med sina i olika höjd anbringade kronstänger, behängda med skilda klädesplagg, vinna en god inblick i en förgången tids dräktskick, allra hälst om man lyckats erhålla till ciceron någon äldre kvinna, som gärna dröjer vid gamla hågkomster och varit med om att ordna klädstugan, då densamma skulle bliva en avlidens sista viloplats inom hemmet. Det har nämligen varit sed att ställa kistan i klädstugan, där den avlidna skulle omges av såväl sina egna som övriga familjemedlemmars mer eller mindre färgrika dräktplagg jämte en del övriga familjen tillhöriga textilier.
(Efter Axel O. Heikel, Trachten und Muster der Mordvinen.
Inom en del socknar påkläddes den döda fullständig dräkt, så var exempelvis för ännu några årtionden tillbaka sed i Orsa socken, där den döda i regel bar sin vackra finveckade linnekjol samt grönförkläde eller »grönmagd». I Rättvik däremot var endast kroppens överdel iförd den sedvanliga dräkten. Var den avlidna en hustru, bar hon vit mössa, var hon ogift, bar hon timp, dessutom överdel, vitt halskläde, livstycke samt om livet ett förklädesband, vars ändar vilade å det finveckade vita klädet, som tjänstgjorde som täcke.
I Telemarken, Norge, var under äldre tider sed att breda ett vitt, rikt utsytt förkläde över den döda. Det synes dock ha borttagits, då kistlocket pålades. Doktor Artur Hazelius har nämligen till Nordiska Museet förvärvat tvänne dylika förkläden från Hiterdals och Saulands socknar, vilka varit använda på ovannämnda sätt.
Försöker man sedan överblicka de inom Europa ännu brukade
