Sida:Till förklädets historia – Fataburen Kulturhistorisk tidskrift.djvu/8

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
159
TILL FÖRKLÄDETS HISTORIA.

livet, äger i sin ordning denna dräkt ett starkt släkttycke med den in i vår tid inom Mora och Orsa i Dalarna samt i Alfta i Hälsingland burna pälskjolen med vidhängande livstycke, se fig. 4, i Dalarna benämnd »långkasung».

Fig. 5. Förskinn till kvinnodräkt från Ytter-Hogdals sn Hälsingland. Nord. M.99,517.
Fig. 6. Förskinn till kvinnodräkt från Mockfjärds sn, Dalarna. Nord. M. 11,432.

Det förefaller även troligt, att denna »långkasung» under sin tidigaste tillvaro burits närmast kroppen. När sedan hängselsärken kommer i bruk, blir »långkasungen» ett yttre plagg. Men förskinnet eller »skimpan» lever dock kvar såsom självständig dräktdel jämsides med »kasungen», ehuru mer eller mindre deformerad. Se fig. 5 och 6. I sammanhang härmed förtjänar även uppmärksammas den omständighet, att kjolen inom allmogespråket ofta benämnes »skört», ett uttryck som även väl passar vid beteckning av dalakvinnornas »skinn-magder» eller »skimpor», särskilt av den äldre typen.

Om ovan anförda slutsatser kunna anses välgrundade, når alltså förklädets historia i vid bemärkelse vårt lands älsta innebyggare. — Skulle emellertid mina antaganden komma att betraktas såsom byggda på en alltför svag grund, är mitt inlägg dock ej förgäves, för så vitt det kan framkalla några värdefulla synpunkter angående dessa dräkthistoriskt sett intressanta spörsmål.