försedde med behöriga fullmakter, och deras antal var icke heller nog stort att kunna afgöra något i en så vigtig sak. De utsatte derföre en Riksdag, som skulle hållas i Stockholm, och för att emedlertid vårda Rikets inre angelägenheter, utnämdes till Riksföreståndare tvenne bröder af Oxenstjernska slägten, Nils och Bengt Jönsson, båda Rikets Råd, och båda förut gynnade af Christoffers förtroende.
Det parti, som försvarade Kalmare förening var således ännu det rådande i Sverige, och förvärfvade snart en ny styrka. Upsala Ärkebiskops-stol hade hastigt blifvit ledig, och Jöns Bengtsson (Oxenstjerna) valdes att intaga den. Men Carl Knutssons tilltagsenhet och lycka segrade öfver dessa hinder. Carl, som genom Christer Nilssons död blifvit ensam ägare af Finland, återfann nu det tillfälle att vinna en Krona, som förut hade undgått honom, och han försummade icke de
