meningen bevisade sitt påstående genom ett afgörande beslut att anställa Konungavalet, utan de andra Rikenas biträde. Ärkebiskopen hoppades väl ännu att förvirra Carls planer, då han hastigt lemnade hufvudstaden; men dessa voro alltför klokt anlagda att kunna rubbas af ett så svagt hinder, och öfverläggningarna fortsattes oaktat Prelatens frånvara. Man var emedlertid nog försigtig att smickra Riksföreståndarnas fåfänga genom ett förslag hvarpå båda uppfördes såsom täflare om Kronan; men vid sjelfva valet kommo de knappt i fråga, och fingo tillsammans icke mer än fem röster då Carl hade öfver sextio. Man hade också förut öfverenskommit att detta val skulle ske efter lagens föreskrift, men om öfverenskommelsen blifvit noga iakttagen, torde nu mera vara svårt att med visshet afgöra. Bland de författare som uppteknat dessa tiders historia röjes isynnerhet den mest
