Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
— 11 —
önskningar?[1] Carls upphöjelse var bekräftad af allmänheten och hans motståndare måste foga sig derefter. Ärkebiskopen sjelf såg sina anhängare modfällda,
- ↑ Man har redan anmärkt att Christoffers inkallande var ett brott emot Kalmare Unionen, ehuru den varsamhet hvarmed både han och Danska Rådet uppförde sig, ger åtminstone en mindre obehagelig dager åt detta steg, hvilket äfven tyckes finna någon ursäkt i Dannemarks enskilta belägenhet vid Eriks bortresa. Christoffer var också genom sin födsel närmare berättigad till Svenska Kronan än Carl. Men jag lemnar dessa skäl, som redan vidlyftigt blifvit upptagna och anförda af våra häfdateknare, och hänvisar mina läsare hellre att jemföra H:rr Mallets och Lagerbrings afhandlingar i detta ämne. Det kan emedlertid icke nekas, att då de Svenska erkände Christoffer, blef hans inkallande tillika derigenom autoriseradt, och Kalmare förening förnyades icke allenast vid hans hyllning utan sedan han blifvit krönt.
