nyss förut hade ingått med de Svenska, och hvari de förbundit sig att alltid erkänna Sveriges Konung för sin. Men det tillhörde icke tidehvarfvet att anse öfverenskommelser af någon bindande kraft. Den som ville regera öfver Norige borde således förskaffa sig personliga anhängare innom Riket, och Carl blef icke overksam. Hans omtanka syslosattes äfven på andra sidor. Den värdighet han vunnit tyckes hafva gifvit en ny djerfhet åt hans planer, likasom den gifvit honom nya tillfällen att visa sitt snille. Utan tvifvel ansåg Carl för nödvändigt att genom några stora företagande göra sig säker om sina undersåtares tillgifvenhet, och qväfva det missnöje, som han ganska väl visste icke var utsläckt ehuru det dolde sig. Han hade derföre knappt uppstigit på Thronen innan han fordrade att Dannemark skulle återbetala de skatter som Christoffer fört ifrån Sverige. Hos Påfven klagade han öfver det sedeförderf, som inrotat sig
