personlig tapperhet. Han fruktade visst icke att deltaga i striden, men han sökte icke heller att utmärka sig der, och Svenska folket, vandt att anföras af hjeltar, förlorade småningom sin första tillgifvenhet för en Konung, som var oskicklig att uträtta någonting lysande. Christjerns statsklokhet visste att begagna sig af dessa omständigheter. Då han såg att hans vapen icke hade nog framgång, beslöt han att oroa Carl med beständiga rustningar på olika sidor, och villa honom med vacklande tillbud om fred eller stillestånd. Tidens besvärliga sätt att föra krig gjorde hvar utrustning likaså känbar för Allmogen, som ett verkeligt krig, emedan Carl, utan besoldade troppar, måste vid hvart tåg kalla bönderna från jordbruket, och upptaga gärder för att underhålla dem. De storas hat ökades mer och mer. Deras inflytande på regeringen hade upphört, emedan de sällan rådfrågades; de fingo icke som förr dela förläningarne,
