deribland äfven Ärkebiskopens vänner, rådde emedlertid Monarken att hålla honom fängslig tills oroligheterna innom landet voro stillade.
Men Christjern, tröttad af så många motsägelser, trodde sin makt vara tillräcklig att trotsa de nya fiender han förutsåg att han skulle ådraga sig, och kan hända af föresats att också vänja de andeliga vid lydnad, beslöt att icke följa andra råd än sin vilja. Han företog sig således att resa tillbaka till Dannemark och medföra sin fånge. Förgäfves sökte Kettil Carlsson (Wase), Biskop i Linköping, att hindra det, förgäfves tillbjöd han sig att med tjugofyra Riddares borgen ansvara för sin morbror, tills en laglig rättegång kunde verkställas; Christjern var oryggelig, och vågade ett steg, som kostade honom thronen.
Knappt hade Konungen rest ifrån Sverige innan Kettil lemnade fullt utbrott åt den harm som gäste i hans bröst.
