stora planen, att förena Nordens Riken, hade tagit en rigtning alldeles stridig emot dess sanna ändamål. Man bemödade sig icke mer att sammansmälta Nationerna till en enda. Dannemark tycktes eftersträfva ett företräde, stridande emot den jemlikhet hvarpå föreningen var grundad, och ifrån dess hufvudstad hade stundom författningar blifvit utgifna, hvilka de andra Rikena borde lyda. Norrige tålte sina oförrätter äfven då det knotade deröfver, och utan tvifvel voro dess Ständer icke rådfrågade då dess landskaper afsöndrades[1]. Om Christjerns uppförande i Sverige icke varit alldeles oförviteligt, var det åtminstone mindre stridande emot hans
- ↑ Författaren önskar att ingen må anse dessa anmärkningar såsom härrörande af ett fördomsfullt national-nit, hvilket kan ursäktas hos alla andra än en histori-skrifvare.
var utsatt, måste detta Rike afträda Shetländska Öarna. — Alla dessa landskaper hafva sedan blifvit ansedda som en tillhörighet af Skottland.
