uppmuntrade dertill genom de landsflyktiga Svenskar, som anförde dem.
Emedlertid hade Sturarne icke varit overksamma. De hade på olika trakter uppmanat Landskapernas inbyggare, och höllo nu en Riksdag i Vadstena, der ett enhälligt beslut togs att försvara Rikets sjelfständighet. Ett bref från de församlade Ständerna underrättade Rådet och Stockholms Borgerskap härom, lofvade undsättning, och förböd alla dagtingningar med Christjern. Sturarne dröjde icke länge att uppfylla dessa löften; Elfsborg var redan återtagit från de Danska, genom en af deras befälhafvare, och Axewall för andra gången uppbrändt, då de förenade sina härar för att angripa Danska Konungen, som hitintils varit okunnig om dessa rustningar, men likväl, å sin sida, icke felat i försvars-anstalter. Christjern for till Upsala och förmådde en mängd af Allmogen att strida för sig; han utskickade en tropp för att möta de antågande Svenskarne, och
