anfall. Fienderna, bestörte, veko för ett ögonblick, och Svenska baneret sväfvade redan på höjden.
Emedlertid hade Stockholms borgerskap, vid första tidningen om Riksföreståndarens ankomst, utrustat en mängd af små fartyg, för att angripa Danska hären i ryggen, och utskickat några, som i hemlighet afsågade åtskilliga af de stockar hvarpå Kaflebroen hvilade. Knut Posse anförde den stridande troppen, som bestod af två tusende man, och som genast bemäktigade sig den trädskans (skärma) hvilken Christjern låtit uppbygga, och antände den. Sten Sture, som ännu en gång sett sitt folk vika, begagnar sig häraf för att uppmuntra det och åter föra det emot fienden. Striden förnyas med dubbel häftighet, och de lågor som flamma för kämparnas ögon tyckes likasom ingifva dem ett nytt raseri. På båda sidor stupade många, och Christjern sårades i munnen af ett skott; men de Danskas öfverlägsna
