genom fortsatta gåfvor kunde Regenten försäkra sig om Prelaternas erkänsla. Det var likväl icke detta stånd endast, hvars trohet måste köpas; nästan alla de som hade makt att skada fordrade oftaförnyade belöningar för sitt deltagande, ofta för sin overksamhet, och de löften hvarmed Christjern smickrade dem voro retelser hvilka fosterlandskänslan icke ensam kunde öfvervinna. Men oaktat dessa behof ägde Sturen ännu utvägar att sträcka sin omtanka till Konsterna, och så ringa framsteg de gjorde upphörde äfven detta lilla med honom.
Efter Christjerns återkomst fortforo underhandlingarna, med de Svenska, likasom förut, och med lika liten framgång. Sten Sture tycktes endast söka att draga ut på tiden, och de svårigheter Konungen gjorde att erkänna Sveriges rättighet till Gottland, eller dess älldre påstående till Skåne, Halland och Blekingen, lemnade honom en oafbruten anledning dertill. Man
