den ällste till regeringen: Ständerna, mera hågade att hafva en särskilt Regent än att lyda den Konung som regerade öfver Norden, voro alla tillgifna Prinsen, och vederlade hans fordringar med sina privilegier. Kanske var det i afsigt att göra Konungen mera eftergifven i anseende till Hertigdömet, som Fredriks förmyndare och vänner påstodo tillika hans rättighet till Norrige, och att detta Rike, som efter sina lagar var ärfteligt, borde delas emellan Christjerns söner. Denna sista fråga blef emedlertid oafgjord; men Johan, som såg sina föreställningar i Sleswig Hollstein utan verkan, och sin brors parti nära att få öfverhanden, tog den utvägen att med en krigshär bevisa sitt företräde. Ständerna, tvingade af nödvändigheten, beslöto att hylla båda bröderna gemensamt. Konungen emottog derefter styrelsen af Hertigdömet, äfven i sin brors namn, som ännu var omyndig. Han trodde sig också ännu hafva en utväg att befria sig ifrån
