äfven på sjösidan angripa Borkholm. Ivar fann likväl tillfälle att på en båt smyga sig derifrån, under en mörk Natt. Full af begär att, så mycket han kunde, hämnas på de Svenska, reste han genast till Konungen i Dannemark, med hvilken han förlikte sig derigenom att han lofvade återställa Gottland, hvaremot han fick tillbaka några indragna gods. Den summa för hvilken Gottland varit pantsatt kom icke i fråga, och den ersättning man beviljade Ivar var utan jemförelse mot hans förlust. Ifrån den rikaste läntagare i Sverige blef han en föga ansedd person i Dannemark. Hatad i det land der han gjort sin lycka, men som han öfvergifvit, och föraktad i det som han tjenat, lefde han ännu någon tid i glömska och nästan i torftighet, kanske så mycket mer olycklig, som han hade ingen annan än sig sjelf att anklaga för sin olycka.
Johan skyndade emedlertid att emottaga sin lättvunna eröfring, och för att icke
