Svante Sture, som han icke gifvit någon förläning, och isynnerhet deröfver att han låtit bönderna deltaga i Riksstyrelsen. På dessa grunder afsatte Rådet honom ifrån Riksföreståndare-embetet, och fordrade att han skulle öfverlemna Stockholms Slott åt Ärkebiskopen. Sten Sture åberopade sig förgäfves hvad han gjort för fäderneslandet, han måste underkasta sig hvad hans motståndare beslutit; men han drog sig hemligt bort ifrån sammankomsten, och det krigsfolk han väntat anlände just till hans bistånd. Han svarade nu med stolthet att han icke erkände Rådets domsrätt, att han emottagit Riksförestånderskapet af Ständerna, och att han blott i deras närvara ville nedlägga det. Ett slags stillestånd blef en följd häraf, och en allmän Riksdag sammankallades till d. 29 Juli.
Johan, som högeligen klagat öfver de Svenskas försummelse att infinna sig vid det i Lödese utsatta mötet, hade emedlertid erhållit Danska Rådets tillåtelse att
