förlita sig på de Tyska troppar som de tagit i sin tjenst.
Emedlertid lemnade den segrande hären en besättning i Meldorp, ämnande att tränga djupare in i landet. Flere af befälhafvarne voro väl af den tankan att man borde dröja några dagar, dels för att se hvad verkan deras första seger skulle hafva på innevånarne, dels i anseende till det elaka vädret, som gjorde framtågandet mycket besvärligt. Kanske hade Ditmarsernas sjelfständighet varit förlorad om detta förslag blifvit antaget; men andra, hvilka föraktade en fiende den de redan ansågo såsom slagen, och fruktade att en förlikning skulle beröfva dem det rof hvarom de redan voro fullkomligt säkra, öfvertalade Konungen att framrycka utan vidare dröjsmål. Deras råd följdes, och man beredde sig till anfallet. Åtskilliga spioner utskickades att utforska i belägenheten, men föllo i Ditmarsernas händer och blefvo nedhuggna utom en enda, som man tvingade
