handtera sina vapen, och snögloppet utsläckte luntorna hvarmed skjutgevären skulle antändas. De främsta tropparna sprungo omsider öfver grafven och kommo på fältet, men kunde äfven der icke strida med fördel, och Ditmarserna, som oaktat sin fördelaktiga ställning fruktade att kringrännas, gjorde täta utfall. Två gångor blefvo de tillbakadrifne, men det lyckades dem att tredje gången bringa sina fiender i oordning. Detta ögonblick afgjorde striden. De första lederna, som veko, trängde sig in på de nästa, och alla hindrades af artilleriet och trossen att komma vidare tillbaka, likasom af grafvarna att skaffa sig utrymme på sidorna. Vagnarna kunde icke heller köras undan, emedan hästarne, som vid början af träffningen blifvit frånspännade, sprungit bort. Snart var förvirringen allmän, och sedan slussarna blifvit öppnade, ökades den ännu mer genom det stigande vattnet. Ditmarserna sågo nu att segren var deras, och
