ryckte fram ur sina förskansningar, för att på båda sidor om vägen anfalla fienderna, som der stodo innespärrade. Sachsiska-gardet, som hitintills blifvit ansedt för oöfvervinnerligt, ville då söka sin räddning i flykten, och det öfriga fotfolket följde dess efterdöme; men minsta delen kunde rädda sig, och de som på stället icke föllo för svärdet funno sin död i vattnet. Rytteriet var nu ensamt öfrigt och utsatt för hela de segrandes raseri, omgifvet af döda kroppar, hindradt af snön att se, hindradt af Ditmarsernas förskansning att framtränga, af sitt eget bagage att vika tillbaka, och blottställdt för en oupphörlig eld. Oordningen föröktes genom de skrämda och sårade hästarna, som bruto sina trånga led och kastade ryttarne dels i grafvarne, dels under sina fötter. Ryttarne, tungt beväpnade och stela af kölden, kunde hvarken försvara sig eller fly, och hade intet annat öde att afbida än att blifva ett offer för en ursinnig
