regerande de olyckor som träffade årsväxten, bidrog också nu att göra Johan hatad; men vådligast var missnöjet hos de stora, hvilka funno sig bedragna i sina förhoppningar om de lysande fördelar de skulle vinna genom Unionens upplifvande. Sten Sture, som var en af dem hvilka, enligt Kalmare recess, borde förvalta regeringen under Konungens frånvara, dröjde icke att underrätta honom om ställningen, och bad honom att snart komma till Sverige, men att medföra så liten svit som var möjligt, för att icke genom stora gärder öka det elände missväxten förordsakat. Johan reste, tillika med sin Drottning, och emottogs vid gränsen af Sten Sture, tillika med flera af Svenska herrarna. Under vägen sökte Sturens fiender att göra honom misstänkt, och de fingo isynnerhet en anledning dertill af den mängd af allmoge, som i Upland var samlad för att anföra besvär emot sina våldsamma Landshöfdingar, hvilket antal
