Sida:Till hans kongl Höghet Gustaf.djvu/467

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
— 229 —

föreställningar, men Åke hotade, och han måste lyda. Svenska rytteriet bröt härpå in i lägret. Danskarna, ännu förvirrade, fäktade i oordning och började redan att vika, då en fändrick fattade sin fana och uppsatte den till ett tecken omkring hvilket soldaterna borde samla sig. Segren vände sig nu på deras sida; Svenskarna blefvo slagna och förlorade sitt hufvudbaner. Åke sammandrog likväl lemningarne af sin här, och tog sådane ställningar att Christjern, efter några ströfverier i Östergötland, måste draga sig tillbaka åt Skåne, sedan han under sitt första fälttåg, genom mord och förhärjningar, gifvit ett prof af den vildhet som utmärkte hans karakter. Kriget fortsattes emedlertid långt in på vintren, och sjelfva julnatten eröfrade de Danska ett litet slott i Bohuslän[1].


  1. Det skedde af Otto Rud och genom en krigslist. Otto gissade att besättningen, efter de Nordiska folkens urgamla bruk, skulle fira julen med att dricka, och