gunster på Presterskapet, förstod hon att småningom tillägna sig de gods som tillhörde de rikaste slägter, och att genom nya pålagor betunga sjelfva frälset, som sällan tog någon del i allmänna beskattningar. Hon förekom menighetens missnöje genom den nedlåtenhet hvarmed hon mötte dess klagomål. Bönderna kunde icke hata en Drottning som tycktes ömma för deras lidande, som förklarade att Allmogen blifvit förtryckt af hennes embetsmän genom medel hvilka hon icke kunnat förekomma, och som begärde tillgift för de olyckor hvilka hon försummat att afhjelpa. En låtsad andakt bidrog tillika att göra henne älskad, och den tillgifvenhet hon visade för Brigittiner-Orden röjer huru långt hon förstod att sträcka sin förställning. Det var en allmän fördom denna tiden, att klostren skänkte en hög grad af helighet, icke allenast åt dem som innom deras murar iakttogo de föreskrifna stadgar; men att Brödernas och Systrarnas goda gerningar sträckte sin förtjenande kraft äfven till dem, som låtit inskrifva sig i deras samfund. Icke en gång detta konstgrep ville Margareta försumma. Hon
