Sida:Tolf norska Folksagor och äfventyr.djvu/7

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
5
VÄNNER I LIF OCH DÖD.

jag aldrig förr i mitt lif varit ute för. Men som en söker lag till, så får en ära till, och oväntad gäst får ovan traktering,“ sade vargen. “Då jag kom innanför dörren, dref skomakaren till mig med lästpåsen, så jag rök på hufvu’t ända fram i smedjehärden; der sutto två smeder; de blåste och de hväste med bälgen, och de nöpo och slogo med glödande tänger och stänger, så köttstyckena flögo om skrofvet på mig. Jägaren han for och ramlade och letade efter bössan sin, men lycka var att han inte fann den. Och så satt der en uppe under taket och flaxade och gol: “Häkta kroken i honom, drag honom hit! drag honom hit!“ skrek han; men hade han fått tag i mig, så hade jag visst aldrig kommit ut med lifvet.“




Vänner i lif och död.

Det var en gång två män, som voro så goda vänner, att de svuro hvarandra en ed att icke skiljas hvarken i lif eller död. Den ene blef icke gammal förrn han dog, och någon tid derefter friade den andre till en hemmansegaredotter, fick henne till käresta och skulle gifta sig. När de bjodo till bröllops, gick brudgumen sjelf till kyrkogården, der vännen låg, bultade på grafven och ropade på honom. Nej, han kom icke. Han bultade igen och han ropade igen; men der kom ingen. Tredje gången bultade han hårdare och ropade högre, att han skulle komma så att han fick tala med honom. Sent omsider hörde han hur det prasslade, och ändtligen kom den döde upp ur grafven.