Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
114
TOM SAWYERS ÄVENTYR

vid ena ändan, och denna ö var synnerligen lämplig som mötesplats. Den var icke bebodd, den låg långt bort, närmare den avlägsnare stranden, mitt emot en tät och nästan obebyggd skog. Därför valde de Jacksons ö. Vilka offren skulle bliva för deras sjöröverier var en sak, som icke föll dem in att tänka på. Därpå sökte de upp Huck Finn, som genast var hågad att sluta sig till dem, ty alla levnadsbanor voro lika goda för honom; han var fullkomligt indifferent. Om en stund skildes de åt efter att hava överenskommit att mötas på ett ensligt ställe vid flodens strand, två mil ovanför staden och vid vanlig tid, nämligen vid midnatt. Där låg en liten timmerflotte, som de ämnade sätta sig i besittning av. Alla tre skulle hava med sig metkrokar och revar och några förråd, som de kunde komma åt på det mest mystiska och hemlighetsfulla sätt — såsom det anstod män, som ställt sig utom och över lagarna. Och innan eftermiddagen var förliden, hade de alla lyckats förskaffa sig den ljuvliga njutning och stora ära, som låg i utspridandet av ryktet, att man snart skulle »få höra någonting nytt» i staden. Men alla, som erhöllo denna svävande och otydliga vink, fingo också tillsägelse »att vänta och hålla mun på sig».

Omkring midnatt kom Tom ned till floden med en kokt skinka och en mängd småsaker; han stannade i ett tätt busksnår på en liten nipa, vilken låg tätt intill mötesplatsen. Det var stjärnklart och alldeles lugnt; den väldiga floden låg där som ett hav i vila. Tom lyssnade en stund, men intet ljud avbröt tystnaden. Därpå lät han höra en låg, men tydlig vissling. Den besvarades av någon nedanför nipan. Tom visslade två gånger till, och hans signaler