svarades på samma sätt. Därpå hördes en röst varsamt fråga:
»Vem där?»
»Tom Sawyer, den svarte hämnaren på Spanska sjön. Sägen edra namn!»
»Huck Finn, den blodige, och Joe Harper, havens fasa.»
Tom hade ur sina älsklingsböcker letat upp dessa namn åt dem.
»Gott. Giv lösen!»
Två hesa röster viskade fram samtidigt samma fasansfulla ord i den dystra natten:
»Blod!»
Därpå släppte Tom ned sin skinka utför nipan och lät sig själv hasa ned efter henne, under färden ej så litet rivande sönder både skinn och kinder. Det fanns en jämn och bekväm väg längs stranden utefter nipans rand, men den saknade behaget av de svårigheter och faror, varpå en sjörövare sätter så högt värde.
Havens fasa hade med sig ett fläskstycke och var nästan alldeles uttröttad av ansträngningen att bära det dit. Den blodige Finn hade på något ställe »lånat» en liten stekpanna och en mängd halvberedda tobaksblad samt hade också tagit med sig några majsstrån att göra pipor av. Han var den ende av sjörövarna, som rökte eller »tuggade». Svarte hämnaren på Spanska sjön sade, att det inte alls gick an, att de begåvo sig i väg utan någon eld. Det var en klok tanke; tändstickor kände man knappast till på den tiden. De sågo en tynande eld på en flotte ett
