Sida:Tom Sawyers äventyr 1913.djvu/123

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs
119
TRETTONDE KAPITLET

»Vad de skulle säga? De skulle dö av längtan att få vara här — säg, Huck?»

»Det tror jag, det», sade Huck; »åtminstone mår då jag som pärla i guld. Något bättre kan jag inte änka mig. Jag får nästan aldrig nog att äta mig mätt — och här kan ingen komma och sparka och hunsa en stackare.»

»Det här är just mitt liv», sade Tom. »Här måste man inte stiga upp om morgnarna, och inte behöver man gå i skolan och tvätta sig och alla de där välsignade dumheterna. En sjörövare, ser du, Joe, behöver inte göra nå'nting alls, när han är i land, men en eremit han måste bedja alldeles förskräckligt mycke', och inte är det nå' roligt att vara alldeles ensam för beständigt.»

»Det har du rätt i», sade Joe; »jag hade inte så noga tänkt på det, ser du. Jag vill bra mycket hellre vara sjörövare nu, se'n jag har prövat på det.»

»Och så'», fortfor Tom, »är det inte så många, som bli eremiter i våra dagar som förr i världen, men en sjörövare är alltid aktad. Och en eremit måste alltid ligga och sova på de hårdaste ställen han kan få tag i och ha säck och aska på huve' och stå ute i regnet och…»

»Vad ska' han ha säck och aska på huve' för?» frågade Huck.

»Inte vet jag. Men de måste göra det. Eremiterna gör alltid så. Du måste göra så du också, om du vore en eremit.»

»Nej, så ta mig katten, om jag det gjorde!»

»Vad skulle du göra då?»

»Jag vet inte — men det gjorde jag inte.»