finns det en mängd träd med torra grenar — en alldeles förfärlig mängd.»
»Ligger det under dem allihopa?»
»Hur du pratar! Inte då!»
»Hur ska' du kunna veta, vilket är det rätta då?»
»Vi söker under allihop.»
»Ja men, Tom, det tar hela sommaren, det.»
»Nå, va' gör det? Tänk, om vi skulle finna en kopparkruka med hundra dollar i, allihop rostiga och trevliga, eller en rutten kista full med dimanter! Vad skulle du säga om det, du?»
Hucks ögon tindrade.
»Det vore tjyven — riktigt tjyven för mig! Om jag bara finge hundra dollar, brydde jag mig inte om några dimanter.»
»Gör som du vill, men du kan slå dig i backen på, att jag inte kastar bort några dimanter. Somliga av dem ä' värda tjugu dollar stycket, och det är knappast någon enda av dem, som inte är värd sex pence eller en dollar.»
»Åh! Tror du?»
»Ja, det är så säkert så — det kan vem som helst tala om för dig. Har du aldrig sett någon, Huck?»
»Inte det jag kan komma ihåg.»
»Kungarne ha massor av dimanter, de.»
»Men jag känner inte några kungar, Tom.»
»Det tror jag, det! Men om du fore till Europa, finge du si en hel hop av dem skutta omkring.»
»Skutta de?»
»Äh, va' du ä' dum! Inte skutta de, inte.»
»Varför sa' du så då?»
»Åh, jag bara mente du skulle si dem jag — inte naturligtvis att de skutta — vad skulle de skutta
