fanns det inte något annat ställe så lämpligt som det här. Jag vill lämna det här rucklet. Jag ville det i går också, men det var inte lönt försöka ge sig av härifrån, så länge de där fördömda pojkarne lekte där borta på kullen och kunde si oss.»
»De fördömda pojkarne» genomilades av en rysning igen vid detta yttrande och tänkte på, huru lyckligt det var, att de hade kommit ihåg, att det var fredag, samt beslutat att vänta en dag. De önskade i sitt hjärta, att de hade väntat ett år. De två männen togo fram sin matsäck och åto. Efter en lång och tankfull tystnad sade Indian-Joe:
»Du kan ge dig av uppför floden och hem till dig och stanna där, tills du hör något från mig. Jag ska' våga kuppen att gå in i sta'n och titta mig för bara en gång till. Vi ska' ta ihop med den där 'farliga' affären, se'n jag har tittat mig om litet och sett att kusten är klar. Sedan till Texas! Vi pallra oss av dit tillsammans!»
Därmed förklarade sig den andre belåten. Båda männen började nu gäspa, och Indian-Joe sade:
»Jag är alldeles förbi av trötthet. Det är din tur att vaka.»
Han kröp ihop bland ogräset och började snart snarka. Hans kamrat knuffade till honom en eller två gånger, och han blev tyst. Efter en stund började även den vakande att nicka, hans huvud sjönk allt lägre och lägre, och snart snarkade de båda två i kapp.
Gossarne drogo ett långt andetag av tacksamhet. Tom viskade:
»Nu kan vi slippa härifrån.Kom !»
