länge, innan jag får tillfälle att göra den där kuppen — det kan komma en hel mängd saker emellan, och det ligger nu inte riktigt bra till; vi tar och gräver ner det ordentligt — och gräver ner det djupt.»
»Det är inte dumt», sade den andre kamraten, som nu gick tvärs över rummet, lade sig ned på knä, lyfte en av de innersta hällarna i spisen samt tog ut en påse, från vilken hördes ett angenämt klingande ljud. Han tog ur den tjugu à trettio dollars för sin egen del och lika mycket för Joe och räckte påsen till den senare, som nu låg på knä i en vrå och grävde upp jorden med sin bowiekniv.
Gossarne glömde inom ett ögonblick all sin fruktan och sin obehagliga belägenhet. Med giriga ögon betraktade de alla deras rörelser. Tänk, vad lycka! Den var så lysande, att den övergick allt vad de hade kunnat tänka sig. Sex hundra dollars var nog mycket pengar för att göra ett halvt dussin pojkar rika. Här hade de nu ett tillfälle att bli skattsökare under de gynnsammaste omständigheter — här var icke fråga om någon besvärlig ovisshet angående stället, varest de skulle gräva. De knuffade till varandra oupphörligt — vältaliga och lätt begripliga knuffar, ty de betydde endast: »O, är du inte glad över att vi ä' här?»
Joes kniv stötte emot någonting.
»Hallå!» sade han.
»Vad är det?» frågade hans kamrat. »En halvrutten planka — nej, jag tror det är en låda. Kom hit och hjälp mig, få vi se vad det är. Nej, det behövs inte — jag fick upp ett hål.»
Han stack ner handen och drog ut den igen.
»Människa, det är pengar!»
