»Som du vill. Vad ska' vi göra med det här? Gräva ner det igen?»
»Ja» (oerhörd förtjusning där uppe). »Nej, vid den store Sachem, nej!» (djup förstämning där uppe). »Jag hade nästan glömt — den här hackan hade färsk jord på sig!» (Gossarne blevo ögonblickligen sjuka av förskräckelse). »Vad har en hacka och en skyffel här att göra? Varför är det färsk jord på dem? Vem har burit hit dem? Och vart ha de sedan gått? Har du hört någonting? — Sitt någon? Vad för slag! Gräva ner det igen och låta dem komma och se, att jorden är rörd! Nää du, nää du! Vi ta det med oss till min håla.»
»Just det, ja! Det hade jag kunnat tänka på förut. Du menar väl numro ett?»
»Nej — numro två — under korset. Det andra stället är dåligt — för vanligt.»
»Mycket bra! Det är nästan nog mörkt nu, att vi kan ge oss i väg.»
Indian-Joe steg upp och gick från det ena fönstret till det andra, försiktigt spanande. Om en stund sade han:
»Vem kan det vara, som har burit hit de här verktygen? Tror du att de kunna vara där uppe?»
Gossarne kunde inte andas. Indian-Joe lade sin hand på kniven, stod stilla en stund obeslutsam men gick därpå mot trappan. Gossarne tänkte pi kontoret, men deras styrka var borta. Stegen kommo knarrande uppför trappan — gossarnes outhärdliga betryck väckte nu med ens deras förlamade beslutsamhet — de stodo i begrepp att springa till kontoret, då ett brak hördes av ruttna stockar, och Indian-Joe föll ned till golvet mitt ibland spillrorna
